Med perspektiv på något annat än sig själv


Varje månad blir vi uppdaterade om de förföljelser som äger rum mot kristna runt om i världen genom den tidning och nyhetsbrev vi får från Open Doors. Idag räknar man med att upp till 215 miljoner kristna får lida förföljelse för sin kristna tro skull.

I Indien, för att nämna ett exempel utfördes i snitt 40 attacker i månaden mot kristna eller mot kyrkan, skriver Peter Paulsson i det senaste numret av O D. Vidare skriver han följande.

Miljontals kristna förtjänar att media, myndigheter och framför allt kristna i Väst inte är likgiltiga för den förföljelse de möter. Vi är en kropp i Kristus, och deras situation angår oss!

Själv har jag ofta förundrat mig om varför det annars och hur det kommer sig att det är så tyst om detta inom svensk kristenhet. På som för att ta ett exempel är det inom den kristna bloggsfären i det närmaste knäpptyst när det handlar om att på olika sätt visa att man menar allvar genom att ta ställning för sina trossyskon som förföljs för sin tro, faktum är att det är så illa att jag inte kan på rak arm i det här inlägget visa på nån som på sin kristna blogg som har skrivit om det här.

Exakt vad detta beror är inte jag man att söka ge nån bra förklaring på varför det förhåller sig på det viset, men i första hand beror det på att det finns ingen förklaring till varför det är så tyst som det är, och det är inget annat än att betrakta som en ren ynkedom och inget annat, men så fort det kommer i fråga om debatter i vad det nu kan handla om för ämne, då dyker ”proffstyckarna” upp med sin närvaro och har alla möjliga och omöjliga tankar om det mesta, detta utan att ofta komma nån vart med sitt resonemang.

Men trots att både forskning och rapporter visar och talar om att kristendomen är den som är den mest förföljda religionen är det inget som tycks bekymra kristna här i Väst.

Och så till sist den retoriska frågan som, Peter Paulsson ställer.

Om vi glömmer, är vi då medbrottslingar?

Hej och välkommen 2017!


Men  mycket mer än så ämnar jag inte skriva så här i början av ett nytt år. Men låt mig för omväxling skull få ställa en fråga som lyder på följande sätt.

Varför ska jag tro på Gud? Nu är inte frågan riktad till mig själv, utan till dig, er som läser det här inlägget. Välkommen förresten du som har hittat hit till min blogg.

Fundera gärna en stund över just den specifika frågan. Själv har jag inga som helst problem med att tro på Gud, men mer om det längre fram.

Gott nytt år!

Förföljelsen mot kristna i Kina angår det oss?


I senaste numret av tidningen Världen idag, aktualiseras det om den allt mer trängda och svåra position det utgör för kristna i dagens Kina.

Den kinesiska rättsstaten har urholkats i sådan grad att det inte varit värre sedan kulturrevolutionen 1966 – 1976, står det att läsa om i artikeln. Och så här säger David Kilgour, människorättsaktivist och författare.

Kinas partisstat har inte gått så långt som Nazityskland med sin Förintelse, men i dess förtryck av utvalda offer av samvetsfångar, inklusive tvingad organskörd, liknar detta det Tredje Riket.

Så vad och på vilket sätt angår då detta oss, inte minst kristna som bor här i Väst? Och om det finns något vi kan göra, så vad i så fall? Först och främst ska vi inte vara likgiltiga för vad våra kristna trossyskon utsätts för under så hårda prövningar, för som när man läser om vad som händer är det svårt att på ett normalt och mänskligt sätt ta in i sina sinnen och att på begripligt sätt försöka förstå, det är det in det närmaste en oöverstiglig sak att göra.

Men ändå finns nåt som vi kan göra, och det är att be, det är det minsta vi kan göra där vi sitter i våra bekväma bon och kyrkor och inte ens behöver snudda vid tanken att vi ska bli straffade på det inhumana sätt för vår tros skull.

Kan man be till Gud om allt?


Om man utgår utifrån vad Guds ord har att säga till oss människor så finns det en sak vi människor allt som ofta glömmer bort och som vi inte tänker på och det är att bön som inte är kopplat till att vi har en sann och levande relation till den som vi vänder oss till i våra böner, hur och varför skulle då Gud ha nån slags skyldighet att vända sitt öra till oss? Men ändå händer det ibland,  trots att det finns de som vittnar om att de varken är kristna eller på annat sätt har nån slags relation till Gud, vittnar de om att när de vände sig till Gud i sina böner så fick dom uppleva att de på ett konkret sätt fick uppleva att de fick sina böner besvarade, men trots att de på ett både tydligt och konkret sätt fått uppleva nåt som omöjligt går att prata eller vifta bort så fortsätter de sen att leva sina liv som om Gud inte fanns.

Och så har vi då de som enligt vad Guds ord har att säga utifrån den position man har genom tron och bekännelsen till, Jesus Kristus, vilket vad som står att läsa i  Romarbrevet 5:1 Då vi nu har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.

Tydligare än så blir det inte.

Här skulle jag kunna räkna upp den ena  punkten efter den andra, och visa på vilken ställning och i vilken position en människa befinner sig som har en rätt ställning inför Gud, och som för det första gör det möjligt för en människa att frimodigt söka Guds ansikte och så komma inför nådens tron. I Hebreerbrevet 4:16  Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.

Att sen Guds tidsplan inte alltid överensstämmer med vad vi anser och tycker vad som är ”rätt tid” det är något som många kristna, inte minst jag själv kan vittna om att det är något som ofta går på kollisionskurs, särskilt svårt blir det som när vi ropar och ber till Gud och ingenting händer. Så när det gäller att på ett någorlunda förnuftsmässigt sätt ta in skillnaden mellan å ena sidan vad som står att läsa om i Guds ord om bön, bönhörelse och alla de löften som finns oss givna som står skrivet om det, och gällande vår erfarenhet om att hur mycket man än ber så förblir våra böner likväl obesvarade, men så är det svårt att alltid och i alla lägen hålla fast vid något som man är övertygad om  att det i alla stycken är sant och mellan det som tycks som vore det en enda motsägelse till alltihop.

Men vad man måste skilja på när det gäller och som när det kommer till det här är den förnuftsmässiga tron, det vill säga när vi vill och kräver att få allt förklarat för oss in i varje detalj och den tro där i vi inte kopplar in vårt förnuft, bondförnuft överhuvudtaget, utan tror i alla fall, trots att allt runtomkring och i oss säger, det funkar inte, det är lika bra att ge upp, så väljer vi att tro, trots allt.

Låter det enkelt det här? Tro mig det är det inte. Och just därför och som det skrivet i Judas brev, vers 3, att tron hänger inte samman med att det skulle va lätt och en enkel sak, utan att det är en kamp som vi har att utkämpa, nyckelordet i det här sammanhanget är alltså, kamp, och något som vi som är Guds barn är kallade till att fortsätta att göra, detta utan att vi nånsin ger upp, det är något vi aldrig kan fly ifrån, utan det är något som gäller så länge vi lever på den här jorden och räknar oss kallade som kristna.

Själv befinner jag mig i något som får kallas en process i mitt kristna liv där jag har fått göra upp med den förkunnelsen, plus en del annat och som jag i många år har gått och burit på, nämligen trosförkunnelsen. För så här är det. I och med att man har förkunnat ett budskap, med huvudsäte på Livets ord, med flertal trosförsamlingar där man i allt lydde och hörsammade vad Ulf Ekman, med flera sa, så förkunnade man ett budskap som där man inte hade täckelse eller något som helst stöd för vad som står skrivet i Guds ord, Bibeln. För att nämna ett exempel. Ta inte ett nej för ett nej. Här kan var och en som läser det här själva räkna ut vad som menades med det.

Än idag kan jag tänka att om Ulf Ekman, hade befallt sina medlemmar att hoppa i Fyrisån i Uppsala så hade kanske inte alla gjort det, men många hade definitivt inte tvekat att göra som de blev tillsagda. Vet att det fanns dom som var beredda att ge upp sitt förnuft för hans skull. Men det är en helt annan story.