Vem predikar evangelium om inte kyrkan gör det?


Att Sverige idag är ett land där folket på senare år alltmer har distanserat bort från tron på att det finns en Gud är ett faktum som idag är väl känt inom våra gränser, men som också har uppmärksammats i utländsk media.
Men för att vi inte vill ha något som helst att göra med Gud så betyder inte det att han har blivit mindre intresserad av oss och att vi skall ha en levande relation med honom, något som han har bevisat att han tar oss på allvar är det pris som Jesus Kristus betalade genom att han tog våra synder på sig och lär sig plågsamt korsfästas, detta för att vi skulle få möjligheten att försonas med Gud. I annat fall hade det varit kört för oss.

Det är detta som rätt och slätt kallas evangelium, vilket även kan förklaras med orden. Detta är Guds centrala budskap till mänskligheten att det finns ett hopp,det finns en frälsning, det finns ett liv där människan kan återupprättas till det primära syfte som hon är ämnad till att vara under korta liv som vi befinner oss här på jorden.

Många gånger har jag undrat vad det är så stötande med den kristna tron, och budskapet med den att man därför inte inte vill ha något som helst att göra med det. För i stället för att öppna sitt hjärta och positivt bejaka Guds kärlek så springer man åt helt annat håll än vad man borde göra, man vänder Gud ryggen, vilket är ett medvetet och fast beslut, men Guds beslut det står fast och låter inte ändra på sig, inte ens för att människan styr sina steg mot ett håll och riktning som är allt annat än i riktning mot Gud.

Men till och med inom kyrkans värld och ramar talas det inte idag på ett frimodigt sätt om detta budskap, nej, i stället är man ständigt upptagen med vad som för dagen anses  vara värt att lägga sin panna i veck för, och så diskuteras och följer det debatter på löpande band, ordklyverierna står som spön i backen, allt medans ingen får höra talas om det glada budskapet, evangelium.

Detta är inget annat än ett praktmisslyckande för kyrkan i det här landet, och då inkluderar jag kristenheten som sådan i sin helhet i den meningen. Nej,kyrkans primära uppgift och i vars tjänst man står till att förkunna Guds rådslut, det är inget som längre tycks stå överst i dagordningen för dess verksamhet. Och det är sorgligt, mycket beklagansvärt till och med.

I en artikel i Världen idag skriver. Dan Salomonsson, pastor Uppsala pingst, följande.

Men om någon menar att trons förvissning ska få konsekvenser i samhället, då rusar den sekulära åsiktspolisen fram med  blixtens hastighet. Den själv utnämnda neutrala ateistiska klokskapen påpekar att ett ”modernt samhälle” inte kan tolerera uttryck för en religiös övertygelse.

 

Det bästa med 2016, finns det nåt sånt?


Vid den här tidpunkten på året finns det de som roar sig med hjälp av återblickar vad som har hänt under året minnas och återuppleva det som var.

Men när jag själv funderade på vad som har hänt under 2016 så känner jag mest en tomhet på insidan, för i sanningens namn finns det inte så mycket som jag minns tillbaka på och som jag gärna ser en repris på på vad som hände. Men visst fanns det positiva saker som hände också, som t.ex när min äldsta dotter i maj månad blev mamma till en son, så får det betecknas som årets absoluta höjdpunkt, inte minst för hennes egen familj skull. Och detta att bli morfar det är något så enastående fantastiskt att det är svårt att riktigt sätta ord på det, men oj, vad de livar upp ens liv dessa små charmtroll.

När det gäller allt övrigt vad som händer och sker i vår omvärld, så känns det alltmer som att om man inte brukar den där on-off knappen och ibland väljer att helt stänga av, så är frågan om man med förståndet i behåll klarar av att ta in så mycket mer vad som händer om man inte åtminstone tar en kortare paus, andningsuppehåll kan man kalla det vid också, och helt sonika stänger av.

Och förresten, vad är det att minnas tillbaka på att galningarna tycks bli allt fler i vårt samhälle?

En annan höjdpunkt och som blev till stor uppskattning för min frus vidkommande var den fest vi höll till hennes ära härförleden. Festen som sådan och alla de arrangemang jag hade förberett för hennes skull blev i stort sett som jag hade tänkt mig, förutom de som några dagar innan avböjd med att komma med ingen ursäkt alls så är det något som dock fortfarande svider lite grann, men huvudsaken är att hon blev både tacksam, glad och nöjd.

Avrundar det här inlägget med ett intressant lästips.

av Patrik Engellau.

Tankar kring Berlindådet

Här några inledande ord från den.

Det finns ungefär 1,6 miljarder muslimer i världen. Jag tänkte jag skulle ta reda på hur många av dessa som tar avstånd från terroristdåd, till exempel lastbilsattacken i Berlin nyligen.

 

Vi är i krig mot en ideologi som hatar oss


Orden som jag har satt som en rubrik till det här inlägget är inte mina egna, alltså inget som jag har kommit på själv, utan är en ingress som jag har ”lånat” från, Marcus Birros blogg.

Detta genom ett inlägg där han skriver angående om den så fruktansvärd tragiska, men framförallt så onödiga händelse som utspelade sig i Berlin häromdan.  Här ett citat ur det inlägget.

Vi är i krig mot en ideologi som hatar oss, våra barn och allting vi står för. Alltså är vi krig mot de människor som svär sin lojalitet ända in till döden till denna ideologi. Hade denna ideologi varit av högerextrem natur hade ingen haft problem med att ta avstånd. Men nu är det en annan typ av ideologi och då tystnar plötsligt fördömandet från den politiska vänstern. Då står de och stammar och skrapar med foten och funderar på hur man ska komma runt sanningen…

 

http://marcusbirro.blogg.se/2016/december/stockholm-2010-berlin-2016-vad-har-vi-lart-oss.html

Det finns knappt nån idag som hänger med på vad som  skrivs på diverse sociala medier som inte har en eller fler åsikter om just denne man. Men säga vad man vill, men han kan onekligen konsten att röra om, både till förtret, fråga Expressen om inte annat, plus på många andra sätt.

Hur som helst är Marcus Birro en man man lyssnar till, även om man inte håller med om i precis varje bokstavsstavelse så är det få skribenter, både inom journalistik och andra områden där man uttrycker sig på det rättframma och rakt på sak-sättet som  Birro gör, och då får man också fiender, likväl som det finns de som uppskattar hans  alster. Visst kan jag tycka att han stundom är rätt bullrig av sig,men så är han inte den heller som sticker under stol med vad han tycker och tänker om vad som sker och händer i vårt samhälle.

Och om man dessutom betänker, att hans Far är italienare så gör säkert det sitt till med sitt sydländska temperament som han då och då visar prov på. Han är liksom inte stöpt i samma form av jantelagen som många av oss andra infödda svenskar är. Vem vet, det är kanske just därför som ha blivit så tilltryckt som han har blivit många gånger också? ”Vem tror han att han är egentligen den där Marcus Birro va?”

 

 

Tänkvärt av Tomas Dixon


Tomas Dixon, har skrivit ett synnerligen intressant inlägg: Jesus grundade aldrig någon kyrka.  Här ett kort citat.

Det som Bibeln berättar om – på detta tema – är hur uppfyllelsen av urgamla profetior till det judiska folket gick in i verkställighetsfasen. Det är helt uppenbart i Nya testamentet (NT) att det för Jesus och de första Jesus-lärjungarna inte handlade om en ny religion utan om fullbordad judendom. Judarna hade länge väntat på Messias, nu hade han kommit.

Inlägget i sin helhet här.

Jesus grundade aldrig någon kyrka

Men de ord från den här artikeln som fick mina ögon att fästa ett extra ögonkast på den var de här.

GUD VALDE DE SMÅ OCH MAKTLÖSA. Simon Klippan var fiskare från en avkrok, inte kejserlig överstepräst i den tidens Washington DC!

Anledningen till att det idag inom våra kristna sammanhang sällan talas om varifrån, den sociala status, och om vilken bakgrund om var och en av de 12 lärjungarna hade som Jesus kallade till sig som så att säga sin inre kärna, det hänger samman med  en och bestämd sak, nämligen det faktum som är gällande för den som vill och känner sig kallad till nån form av församlingstjänst idag, antingen om det rör sig om pastorstjänst, eller om det rör sig om evangelistens tjänst. Nu är det förvisso inget som säger att bara för att man kommer från enkla förhållanden och har en bakgrund som låt oss säga renhållningsarbetare,  nu tog jag bara det som ett exempel, kunde lika gärna ha varit en fabriksarbetare, fiskare, eller vilket annat  lågavlöningsarbete som helst och som inte räknas till de mest statusinriktade yrken i vårt moderna samhälle, så kvarstår det som faktum att har du inte fullföljd gymnasiekompetens, följd av fleråriga studier på antingen folkhögskola, eller annan form av högskola, då ska du inte ens tänka tanken på att komma ut i tjänst i Guds rike, det är kört för dig, och detta innan du ens  har snuddat vid den tanken.

Men trots det faktum att kristenheten i vårt land aldrig någonsin har gått sån kräftgång som den gör nu, med medlemstapp, förkunnelse som inte håller sig till Ordet, och så vidare, är det ingen som ställer sig rannsakande frågor som. Hur och på vad sätt har det fört kristenheten framåt i det här landet genom att våra pastorer och andra typ av tjänster är så mycket mer välutbildade än vad de någonsin har varit?

Hur? Det är dags att vi åtminstone börjar till att fundera, både över ett och annat. Men läser m,an bara tillstymmelse till väckelsekristendom och till vilka Gud utvalde och kallade till tjänst kanske man kommer på andra tankar.  D.L Moody, hur många känner till just den amerikanske väckelsepredikanten som levde på 18-talet?. Och som gick direkt från att har varit skomakare till yrket direkt ut i tjänst, detta utan någon som helst teologisk utbildning.

Ett tappert försök till analys av svensk kristenhet, skrev Stefan Swärd, ett inlägg om det som du kan läsa om här.

Analys av svensk kristenhet

Så här skriver han bl.a.

Vi som har ett starkt engagemang för svensk kristenhet och tror på kristendomens framtid i Sverige, vi möter ständigt fakta som inte är uppmuntrande.