En fin present men…


Igår fick jag en fin Fars dag present av mina döttrar. Det var en fin skjorta, en rätt speciell skjorta som är avsett att ha på sig när det blir riktigt kallt utomhus. Men trots det faktum att jag var övertygad om att storleken på skjortan var så att säga i min viktklass, visade det sig att när jag idag skulle inviga den att den var inte i den viktklass jag befinner mig för att den skulle sitta på ett förnöjsamt sätt.

När det kommer till den ojämna kamp jag från och till har utkämpat för att se till att på ett någorlunda sätt komma ner till den vikt som visar på att mitt BMI ligger på en normal nivå, så är det med skam jag känner att jag gång på gång kommer till korta när det gäller det här. Ord som fiasko, fullständigt nederlag är ord som inte räcker till för att på ett konkret och tydligt sätt uttrycka min både sorg, vrede och skam över min så urusla karaktär när det gäller vad det är som veckovis lastas in av allt för onyttig mat plus mycket andra av onyttiga saker som jag sätter i mig.

Det här är självklart inget jag på nåt sätt känner mig tillfreds med, och det ska jag inte göra heller, tvärtom. Men hur jag nu skall hitta en framkomlig väg som fungerar, detta utan jag helt förlorar koncepterna, eller i värsta fall inom viss tid ligger med näsan visande uppåt, för gott, för om inget drastiskt snart händer och som ändra på mina så felaktiga kostvanor, då vet jag inte hur det kommer att sluta det här.