Humanism kontra kristen tro, men vem vinner i tidens längd?


I  en gästkrönika i Världen idag skriver Stefan Gustavsson ett minst sagt intressant ämne.

Vad händer på hundra års sikt med ett land som präglas av sekulär humanism?

Så här definieras humanism i Humanistisk ordbok.

Humanismen kan sägas bestå i en livssyn som utgår från människans egen förmåga att ordna sitt och andras liv på ett tillfredsställande sätt. I centrum för denna livssyn står människans egna intellektuella och moraliska resurser och man tar avstånd från möjligheten av en övernaturlig verklighet. Ett av de viktigaste inslagen i den moderna humanismen är accepterandet av den vetenskapliga metoden och en inomvärldslig, naturalistisk syn på begrepp som moral, sanning och verklighet.

Och så lite då vad Stefan Gustavsson, skrev om i sitt inlägg.

Det har länge förundrat mig att ateister och humanister så hårt bekämpat Europas kristna historia och de värderingar som präglat vår kultur, när de har så lite att sätta i dess ställe. Vad blir kvar när man rivit ner den kristna tron och det främsta man kan ersätta den med är individualism? Vilka värderingar och vilket kulturbygge följer sedan? Vad händer på hundra – eller tusen – års sikt med ett land som präglas av sekulär humanism?

http://www.varldenidag.se/gastkronika/vad-hander-pa-hundra-ars-sikt-med-ett-land-som-praglas-av-sekular-humanism/Bbbpkw!kxCWxefQLvdBjK6@OGSJw/

Det här är ett ämne som omöjlig gör det hela att genom rymmas inom ett och samma inlägg. Men tänk om den moderna människan nån gång kunde tänka sig att åtminstone ta en stund och  fundera över  alternativen? Tänk om Guds ord har rätt?

 

I hans kraft


Om det finns några regler för hur man fattar rätt och riktigt beslut när man befinner sig i minst sagt prekärt läge, så finns det en sak jag med säkerhet kan slå fast, och det är att ingen vet hur eller på vilket angivet sätt man reagerar förrän det händer nåt, men hur skulle man å andra sidan kunna veta?

Som kristen har jag vid flertal tillfällen märkt och sett vilken oerhörd hjälp och stöd det innebär med att när som allt, åtminstone som när väldigt mycket omständigheter talar till ens rakt diametrala motsats, så finns det en lugn och trygg röst på insidan som talar ett helt annat språk, nämligen den ro som Den helige Ande ger, och som säger: Ja,jag ser nog vad som pågår jag också, men take it easy, du kan lita på mig, och jag har total kontroll på läget. Och hur ofta har det inte hänt att man både har känt och varit med om att nu är allting bortom kontroll, nu är det kört. Men så hör man den där stilla rösten inombords som talar frid och som vittnar om att Gud kanske måhända inte alltid griper in i varje livssituation man befinner sig i,men ändå är det han som i särklass har allt i sin hand.

Jag vill inte påstå att jag alltid har levt i detta till 100%, för som människa inbillar man sig lätt att det finns ingen annan än en själv som är bättre lämpad och som på rätt sätt begriper sig på vad det är som händer, eller vad det är som har hänt, och som därför förstår vad det är som behöver göras så att allt kommer i rätt ordning igen, för om det finns en mänsklig egenskap som,men som i själva verket handlar om vårt eget högmod, vår egen självtillräcklighet, så är det genom att vi tror när vi tar saken i egna händer så uppnår vi maximal effekt, men när inte det räcker till, vad gör vi då? Och framförallt, vad är det som händer och vad får det för slags konsekvenser?

Ibland fungerar samspelet mellan mig och Den helige Ande, på ett alldeles utmärkt sätt, ibland fungerar det inte alls. Men gissa vems som är felet och vem som det beror på när det skär sig?