Vem predikar evangelium om inte kyrkan gör det?


Att Sverige idag är ett land där folket på senare år alltmer har distanserat bort från tron på att det finns en Gud är ett faktum som idag är väl känt inom våra gränser, men som också har uppmärksammats i utländsk media.
Men för att vi inte vill ha något som helst att göra med Gud så betyder inte det att han har blivit mindre intresserad av oss och att vi skall ha en levande relation med honom, något som han har bevisat att han tar oss på allvar är det pris som Jesus Kristus betalade genom att han tog våra synder på sig och lär sig plågsamt korsfästas, detta för att vi skulle få möjligheten att försonas med Gud. I annat fall hade det varit kört för oss.

Det är detta som rätt och slätt kallas evangelium, vilket även kan förklaras med orden. Detta är Guds centrala budskap till mänskligheten att det finns ett hopp,det finns en frälsning, det finns ett liv där människan kan återupprättas till det primära syfte som hon är ämnad till att vara under korta liv som vi befinner oss här på jorden.

Många gånger har jag undrat vad det är så stötande med den kristna tron, och budskapet med den att man därför inte inte vill ha något som helst att göra med det. För i stället för att öppna sitt hjärta och positivt bejaka Guds kärlek så springer man åt helt annat håll än vad man borde göra, man vänder Gud ryggen, vilket är ett medvetet och fast beslut, men Guds beslut det står fast och låter inte ändra på sig, inte ens för att människan styr sina steg mot ett håll och riktning som är allt annat än i riktning mot Gud.

Men till och med inom kyrkans värld och ramar talas det inte idag på ett frimodigt sätt om detta budskap, nej, i stället är man ständigt upptagen med vad som för dagen anses  vara värt att lägga sin panna i veck för, och så diskuteras och följer det debatter på löpande band, ordklyverierna står som spön i backen, allt medans ingen får höra talas om det glada budskapet, evangelium.

Detta är inget annat än ett praktmisslyckande för kyrkan i det här landet, och då inkluderar jag kristenheten som sådan i sin helhet i den meningen. Nej,kyrkans primära uppgift och i vars tjänst man står till att förkunna Guds rådslut, det är inget som längre tycks stå överst i dagordningen för dess verksamhet. Och det är sorgligt, mycket beklagansvärt till och med.

I en artikel i Världen idag skriver. Dan Salomonsson, pastor Uppsala pingst, följande.

Men om någon menar att trons förvissning ska få konsekvenser i samhället, då rusar den sekulära åsiktspolisen fram med  blixtens hastighet. Den själv utnämnda neutrala ateistiska klokskapen påpekar att ett ”modernt samhälle” inte kan tolerera uttryck för en religiös övertygelse.

 

Vi står upp för godhet och möts av förakt


Orden är ”lånade” från Vad Daniel Alm, skrev  tidigare idag på Twitter, och som är en direkt hänvisning till de som på föraktfullt sätt har uttryckt sitt missnöje mot vad de kallar, ”naiva godhetsapostlar”.

För de som har hängt med i vad som händer sen efter det att några kyrkliga ledare tog initiativ till det som gick under namnet julupproret, så behöver jag inte här vidareutveckla om vad det handlade och vad det gick ut på, nämligen en uppmaning till regeringen som heter, till human flyktingpolitik.

Nu kommer jag inte att skriva ett långt inlägg och om vad jag anser om det, dessutom även om diskussionen huruvida vår famn är stor till att sträcka sig till ett obegränsat mottagande av de som söker asyl till Sverige, vilket som obekant finns de som anser, både i det kristna lägret och de som står utanför, så finns det säkert anledning till att skriva mer om det,  men det spar jag till eventuellt en annan gång.

Men eftersom nu Daniel Alm, tycks häpna över den kaskad av tillmälen som har riktats mot dom, låt mig därför få påminna om vad som står skrivet i Guds ord.

När vi hånas, välsignar vi. När vi förföljs, härdar vi ut. När folk talar illa om oss, talar vi väl om dem. Vi har blivit som världens avskum, som alla människors slödder, och så är det fortfarande. 1 Korintierbrevet 4:12-13

Men i Sverige är det precis som att man blir förvånad, som om nåt man inte hade förväntat sig skulle ske, när man står upp för sin kristna tro och dess värderingar som följer därpå när så att säga motståndarna häver upp sina röster. Nej,helst vill man det skal stryks medhårs och få beröm för allt vad man säger och tar ställning för, att det skulle kosta på nåt och att man därför skulle få betala ett pris av att ens namn släpas i smutsigheten det är något som är helt främmande för västerländsk kristenhet.

Och de pengar som kyrkorna inte tar in via kollekten


Det får man in tack vare statens pengar. Eller som det så fint heter: Statsbidrag till trossamfund.

Men om det beror på att det handlar om pengar, vilket kan sätta sprätt och snurr på vilken hjärna som helst, så ligger det säkert som en stor anledning till varför det så sällan eller till och med aldrig diskuteras inom de kristna trossamfunden om varför man anser sig vara så beroende  av staten för att man ska få sin verksamhetsapparat att gå runt.

På Svensk riksdag hemsida får vi veta mer specifikt vad det handlar om.

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/forordning-1999974-om-statsbidrag-till_sfs-1999-974

Här finns all tillgänglig information om bl.a de trossamfund som är tillåtna att få statsbidrag.

Men varför är det då ingen som bryr sig och låter höra sin röst över detta inom de kristna samfunden? Kanske är det så att svaret på den frågan ges under rubriken.  Organisationsbidrag.  Följande står där att läsa.

7 § Bidrag till lokal verksamhet får lämnas till församlingar för att de skall kunna hålla gudstjänster, ge själavård samt bedriva undervisning och omsorg.

Det är bra när det finns faktaunderlag, för då kan ingen komma med några falska anklagelser att det är något man själv har dragit till med för att på så vis göra osanningen en tjänst.

Men för mig låter det här fullständigt absurt. Bidrag för att hålla gudstjänst!! Man tror knappt det är sant, men jo, det är det.

Så, vad skulle då inträffa om staten en dag bestämmer sig för att upphöra med den här så givmilda verksamheten? Vad händer då? Men frågan är också vilken frikyrka är beredd att ta den risken som det skulle innebära om man valde inte ansöka om de här pengarna? Och om man gjorde det, skulle då allt braka ihop som ett korthus? Det här är besvärliga frågor, och kanske är det just därför de aldrig ställs?

Intressant i just det här sammanhanget är vad Bibeln har att säga om just insamlade medel, vilket står att läsa om i Andra Korintierbrevet kap 8:1-15

Lägg gärna ett extra öga på orden i vers 2-3

Fastän de varit hårt prövade, har deras översvallade glädje och deras djupa fattigdom gjort dem överflödande rika på uppriktig hängivenhet. De har gett efter sin förmåga, ja, över sin förmåga och helt frivilligt, det kan jag intyga.

Jämför sen de här orden utifrån skriftens ord om den första kristna församlingen och med dagens välbeställda medelklass-kristna som reser på utomlandssemester, inte en gång per år, utan två gånger, en gång på vintern och sen tar man sig en tripp när det blir sommar också. Ställ detta sen emot att man gör sig beroende av statens bidrag för att få verksamheten att gå runt.

Och sen undrar vi varför det händer så lite inom våra kristna samfund i det här landet.

Om jag menar på att det finns en absolut sanning…


När jag läser om vad folk tycker och tänker och om hur somliga vill diktera villkoren för vad som får sägas, vad som ska sägas,och vad som inte får sägas inom vad som ryms inom vad Bibeln, Guds ord har att säga inom låt oss säga ett visst område, en viss kategori, kan jag inte bland låta bli att dra lite grann på smilbanden, inte på varken ett överlägset sätt, eller som om att jag vet och kan allt och därför ha en nedlåtande attityd mot den, de som för det första inte delar den kristna tron med mig och andra, så kan inget bli mer fel än att jag skulle se mig som jag vore så mycket bättre än en annan människa för att jag är kristen, sånt är bara rent nonsens.

Men varför skall då den som inte tror få sätta sig över den som tror och därför diktera villkoren för vad den personen menar på vad som är riktigt och sant i alla avseenden? Ursäkta mig, men ett sådant resonemang har jag väldigt svårt att förstå mig på hur man tänker där, hur skulle det se ut om t.ex jag skulle kliva in på låt oss något politiskt parti kontor och hävda med full kraft att det här ställer jag inte upp vad som står i era stadgar, partiprogram, det finns en rad punkter ni måste korrigera och helt ändra för att det skall falla mig väl in i smaken, och gör ni inte det då blir jag sur och tvär. Vem skulle överhuvudtaget bry sig om att ta det minsta notis om en sådan person? Förmodligen ingen, åtminstone knappt ingen alls. Men ändå är det just och precis på det här sättet många människor menar på att man kan handskas och handla därefter gentemot den kristna tron, kyrkan och vad som står att läsa i den heliga skrift.

Men likväl händer det, och rätt ofta nu för tiden att just kyrkans ledare och dess förespråkare,inte bara kompromissar med Guds ord,allt för att göra den icke troende människan till lags, precis som att man tror och menar på att man kan begå och syssla med nån slags byteshandling i fråga om vad som rör den kristna tron och vad som Gud har sagt i sitt ord, det blir ju bara så patetiskt när man sänker sig till den nivån, för när människofruktan är så mycket större än den respekt och den gudsfruktan man bör ha för Gud, då är det inte Gud man har sänkt genom ett sådant förfarande, det är sig själv man har sänkt.

Tänkvärt av Tomas Dixon


Tomas Dixon, har skrivit ett synnerligen intressant inlägg: Jesus grundade aldrig någon kyrka.  Här ett kort citat.

Det som Bibeln berättar om – på detta tema – är hur uppfyllelsen av urgamla profetior till det judiska folket gick in i verkställighetsfasen. Det är helt uppenbart i Nya testamentet (NT) att det för Jesus och de första Jesus-lärjungarna inte handlade om en ny religion utan om fullbordad judendom. Judarna hade länge väntat på Messias, nu hade han kommit.

Inlägget i sin helhet här.

Jesus grundade aldrig någon kyrka

Men de ord från den här artikeln som fick mina ögon att fästa ett extra ögonkast på den var de här.

GUD VALDE DE SMÅ OCH MAKTLÖSA. Simon Klippan var fiskare från en avkrok, inte kejserlig överstepräst i den tidens Washington DC!

Anledningen till att det idag inom våra kristna sammanhang sällan talas om varifrån, den sociala status, och om vilken bakgrund om var och en av de 12 lärjungarna hade som Jesus kallade till sig som så att säga sin inre kärna, det hänger samman med  en och bestämd sak, nämligen det faktum som är gällande för den som vill och känner sig kallad till nån form av församlingstjänst idag, antingen om det rör sig om pastorstjänst, eller om det rör sig om evangelistens tjänst. Nu är det förvisso inget som säger att bara för att man kommer från enkla förhållanden och har en bakgrund som låt oss säga renhållningsarbetare,  nu tog jag bara det som ett exempel, kunde lika gärna ha varit en fabriksarbetare, fiskare, eller vilket annat  lågavlöningsarbete som helst och som inte räknas till de mest statusinriktade yrken i vårt moderna samhälle, så kvarstår det som faktum att har du inte fullföljd gymnasiekompetens, följd av fleråriga studier på antingen folkhögskola, eller annan form av högskola, då ska du inte ens tänka tanken på att komma ut i tjänst i Guds rike, det är kört för dig, och detta innan du ens  har snuddat vid den tanken.

Men trots det faktum att kristenheten i vårt land aldrig någonsin har gått sån kräftgång som den gör nu, med medlemstapp, förkunnelse som inte håller sig till Ordet, och så vidare, är det ingen som ställer sig rannsakande frågor som. Hur och på vad sätt har det fört kristenheten framåt i det här landet genom att våra pastorer och andra typ av tjänster är så mycket mer välutbildade än vad de någonsin har varit?

Hur? Det är dags att vi åtminstone börjar till att fundera, både över ett och annat. Men läser m,an bara tillstymmelse till väckelsekristendom och till vilka Gud utvalde och kallade till tjänst kanske man kommer på andra tankar.  D.L Moody, hur många känner till just den amerikanske väckelsepredikanten som levde på 18-talet?. Och som gick direkt från att har varit skomakare till yrket direkt ut i tjänst, detta utan någon som helst teologisk utbildning.

Ett tappert försök till analys av svensk kristenhet, skrev Stefan Swärd, ett inlägg om det som du kan läsa om här.

Analys av svensk kristenhet

Så här skriver han bl.a.

Vi som har ett starkt engagemang för svensk kristenhet och tror på kristendomens framtid i Sverige, vi möter ständigt fakta som inte är uppmuntrande.

 

Nej, påven har inget här att göra


Att det är i det närmaste omöjligt undgå att påven är på ingång till Sverige, det måste man vara blind för att i så fall har kunnat missa det. Men som sagt inget är omöjligt. Hur som helst har tidningen Dagen i dagens nummer ställt frågan till 10 personer om hur de ser på detta nu kommande besök. Du kan läsa om det här.

http://www.dagen.se/tio-roster-om-pavens-besok-i-sverige-1.793937

När jag efter att ha läst vad var och en av dom säger och har för åsikt om det här så förstärks jag i min uppfattning om att kristenheten i det här landet befinner sig ett andligt mer eller mindre katastrofalt läge, vilket bevisas genom den oerhörd stora brist på starka och frimodiga andliga ledare idag och som är gällande idag, inte ens inom den karismatiska kristenheten finns det idag nån andlig ledare, pastor, eller predikant som sticker ut på något nämnvärt sätt,och vad gällande den profetiska rösten och tjänst så har den tycks det som gått i graven, och det märks, inte minst när man läser vad var och en av de här 10 personerna, dock med vad nåt undantag säger.

Undantaget i det här sammanhanget och den jag syftar på är, Jacob Sunnliden, och som säger följande.

Personligen så svänger jag lite i den här frågan, jag går runt och provtycker om jag ska vara för eller emot. Jag var först emot, påven har inget i Lund att göra, nästan som en provokation. Sedan har jag svängt och tyckte att det är jättebra. Nu är jag väl någonstans mittemellan. Visst är det bra att prata med katoliker och komma ihåg reformationen, vi är bröder och systrar. Men det finns lärosatser som vi som lutheraner inte kan släppa på. I dokumentet som är framtaget, finns det en del tveksamheter, exempelvis i frågan om rättfärdiggörelsen. Dessutom är Martin Luther fortfarande bannlyst, och det första påven borde göra när han kommer hit är att upphäva den. Men jag har kollat med katolska stiftet, och han sägs vara bannlyst för tid och evighet.

Martin Luther, fortfarande bannlyst alltså. Intressant. Men det är inget som tycks bekymra de övriga nio, och än mindre ärkebiskopen, med flera inom den svenska kyrkan, som för övrigt är så kraftigt på fallrepet, detta dock utan att det varken bekymrar, eller är något som helst orosmoment för den och dess ledarskap, att ”båten” tar in vatten och är på god väg att sjunka är alltså inget som tycks bekomma dem, mycket märkligt.

För några veckor sen gick jag och min fru ur svenska kyrkan, och det är ett beslut som jag inte kan se det finns nån anledning till att ens ompröva, åtminstone inte i dagsläget. Och påven då? Han får gärna komma hit och besöka vårt land, men i så fall som turist och inget annat.