Med perspektiv på något annat än sig själv


Varje månad blir vi uppdaterade om de förföljelser som äger rum mot kristna runt om i världen genom den tidning och nyhetsbrev vi får från Open Doors. Idag räknar man med att upp till 215 miljoner kristna får lida förföljelse för sin kristna tro skull.

I Indien, för att nämna ett exempel utfördes i snitt 40 attacker i månaden mot kristna eller mot kyrkan, skriver Peter Paulsson i det senaste numret av O D. Vidare skriver han följande.

Miljontals kristna förtjänar att media, myndigheter och framför allt kristna i Väst inte är likgiltiga för den förföljelse de möter. Vi är en kropp i Kristus, och deras situation angår oss!

Själv har jag ofta förundrat mig om varför det annars och hur det kommer sig att det är så tyst om detta inom svensk kristenhet. På som för att ta ett exempel är det inom den kristna bloggsfären i det närmaste knäpptyst när det handlar om att på olika sätt visa att man menar allvar genom att ta ställning för sina trossyskon som förföljs för sin tro, faktum är att det är så illa att jag inte kan på rak arm i det här inlägget visa på nån som på sin kristna blogg som har skrivit om det här.

Exakt vad detta beror är inte jag man att söka ge nån bra förklaring på varför det förhåller sig på det viset, men i första hand beror det på att det finns ingen förklaring till varför det är så tyst som det är, och det är inget annat än att betrakta som en ren ynkedom och inget annat, men så fort det kommer i fråga om debatter i vad det nu kan handla om för ämne, då dyker ”proffstyckarna” upp med sin närvaro och har alla möjliga och omöjliga tankar om det mesta, detta utan att ofta komma nån vart med sitt resonemang.

Men trots att både forskning och rapporter visar och talar om att kristendomen är den som är den mest förföljda religionen är det inget som tycks bekymra kristna här i Väst.

Och så till sist den retoriska frågan som, Peter Paulsson ställer.

Om vi glömmer, är vi då medbrottslingar?

Humanism kontra kristen tro, men vem vinner i tidens längd?


I  en gästkrönika i Världen idag skriver Stefan Gustavsson ett minst sagt intressant ämne.

Vad händer på hundra års sikt med ett land som präglas av sekulär humanism?

Så här definieras humanism i Humanistisk ordbok.

Humanismen kan sägas bestå i en livssyn som utgår från människans egen förmåga att ordna sitt och andras liv på ett tillfredsställande sätt. I centrum för denna livssyn står människans egna intellektuella och moraliska resurser och man tar avstånd från möjligheten av en övernaturlig verklighet. Ett av de viktigaste inslagen i den moderna humanismen är accepterandet av den vetenskapliga metoden och en inomvärldslig, naturalistisk syn på begrepp som moral, sanning och verklighet.

Och så lite då vad Stefan Gustavsson, skrev om i sitt inlägg.

Det har länge förundrat mig att ateister och humanister så hårt bekämpat Europas kristna historia och de värderingar som präglat vår kultur, när de har så lite att sätta i dess ställe. Vad blir kvar när man rivit ner den kristna tron och det främsta man kan ersätta den med är individualism? Vilka värderingar och vilket kulturbygge följer sedan? Vad händer på hundra – eller tusen – års sikt med ett land som präglas av sekulär humanism?

http://www.varldenidag.se/gastkronika/vad-hander-pa-hundra-ars-sikt-med-ett-land-som-praglas-av-sekular-humanism/Bbbpkw!kxCWxefQLvdBjK6@OGSJw/

Det här är ett ämne som omöjlig gör det hela att genom rymmas inom ett och samma inlägg. Men tänk om den moderna människan nån gång kunde tänka sig att åtminstone ta en stund och  fundera över  alternativen? Tänk om Guds ord har rätt?

 

Ett porträtt av ljumma kristna


Lärjungar eller ljumma kristna?

Jag påstår att våra frikyrkor och dess gudstjänster­ är som gjorda för att skapa ljumma kristna. Det skriver redaktören­ Holger Nilsson.

http://www.dagen.se/debatt/larjungar-eller-ljumma-kristna-1.809550

I Boken: Crazy Love. skriver, Francis Chan

Det är inte vetenskapligt tvivel, inte ateism, inte panteism, och inte heller agnosticism, som i det här landet kommer att utsläcka evangeliets ljus. Det är ett stolt,sensuellt, själviskt, lyxigt och kyrkogående välstånd.

Jag skriver inte de här orden för att lägga några bördor på nån, helt enkelt, för det varken jag kan, får, eller vill jag göra. Min enda  intention och önskan är att kyrkan här i väst skall komma till insikt, istället för passivitet vakna till sådan nykterhet och aktivt börja leva det liv som finns i Andens nya liv och som vi har vi blivit kallade till.  Och här inkluderar jag mig själv lika mycket som till de jag vänder mig till.