Kan man be till Gud om allt?


Om man utgår utifrån vad Guds ord har att säga till oss människor så finns det en sak vi människor allt som ofta glömmer bort och som vi inte tänker på och det är att bön som inte är kopplat till att vi har en sann och levande relation till den som vi vänder oss till i våra böner, hur och varför skulle då Gud ha nån slags skyldighet att vända sitt öra till oss? Men ändå händer det ibland,  trots att det finns de som vittnar om att de varken är kristna eller på annat sätt har nån slags relation till Gud, vittnar de om att när de vände sig till Gud i sina böner så fick dom uppleva att de på ett konkret sätt fick uppleva att de fick sina böner besvarade, men trots att de på ett både tydligt och konkret sätt fått uppleva nåt som omöjligt går att prata eller vifta bort så fortsätter de sen att leva sina liv som om Gud inte fanns.

Och så har vi då de som enligt vad Guds ord har att säga utifrån den position man har genom tron och bekännelsen till, Jesus Kristus, vilket vad som står att läsa i  Romarbrevet 5:1 Då vi nu har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.

Tydligare än så blir det inte.

Här skulle jag kunna räkna upp den ena  punkten efter den andra, och visa på vilken ställning och i vilken position en människa befinner sig som har en rätt ställning inför Gud, och som för det första gör det möjligt för en människa att frimodigt söka Guds ansikte och så komma inför nådens tron. I Hebreerbrevet 4:16  Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.

Att sen Guds tidsplan inte alltid överensstämmer med vad vi anser och tycker vad som är ”rätt tid” det är något som många kristna, inte minst jag själv kan vittna om att det är något som ofta går på kollisionskurs, särskilt svårt blir det som när vi ropar och ber till Gud och ingenting händer. Så när det gäller att på ett någorlunda förnuftsmässigt sätt ta in skillnaden mellan å ena sidan vad som står att läsa om i Guds ord om bön, bönhörelse och alla de löften som finns oss givna som står skrivet om det, och gällande vår erfarenhet om att hur mycket man än ber så förblir våra böner likväl obesvarade, men så är det svårt att alltid och i alla lägen hålla fast vid något som man är övertygad om  att det i alla stycken är sant och mellan det som tycks som vore det en enda motsägelse till alltihop.

Men vad man måste skilja på när det gäller och som när det kommer till det här är den förnuftsmässiga tron, det vill säga när vi vill och kräver att få allt förklarat för oss in i varje detalj och den tro där i vi inte kopplar in vårt förnuft, bondförnuft överhuvudtaget, utan tror i alla fall, trots att allt runtomkring och i oss säger, det funkar inte, det är lika bra att ge upp, så väljer vi att tro, trots allt.

Låter det enkelt det här? Tro mig det är det inte. Och just därför och som det skrivet i Judas brev, vers 3, att tron hänger inte samman med att det skulle va lätt och en enkel sak, utan att det är en kamp som vi har att utkämpa, nyckelordet i det här sammanhanget är alltså, kamp, och något som vi som är Guds barn är kallade till att fortsätta att göra, detta utan att vi nånsin ger upp, det är något vi aldrig kan fly ifrån, utan det är något som gäller så länge vi lever på den här jorden och räknar oss kallade som kristna.

Själv befinner jag mig i något som får kallas en process i mitt kristna liv där jag har fått göra upp med den förkunnelsen, plus en del annat och som jag i många år har gått och burit på, nämligen trosförkunnelsen. För så här är det. I och med att man har förkunnat ett budskap, med huvudsäte på Livets ord, med flertal trosförsamlingar där man i allt lydde och hörsammade vad Ulf Ekman, med flera sa, så förkunnade man ett budskap som där man inte hade täckelse eller något som helst stöd för vad som står skrivet i Guds ord, Bibeln. För att nämna ett exempel. Ta inte ett nej för ett nej. Här kan var och en som läser det här själva räkna ut vad som menades med det.

Än idag kan jag tänka att om Ulf Ekman, hade befallt sina medlemmar att hoppa i Fyrisån i Uppsala så hade kanske inte alla gjort det, men många hade definitivt inte tvekat att göra som de blev tillsagda. Vet att det fanns dom som var beredda att ge upp sitt förnuft för hans skull. Men det är en helt annan story.

I hans kraft


Om det finns några regler för hur man fattar rätt och riktigt beslut när man befinner sig i minst sagt prekärt läge, så finns det en sak jag med säkerhet kan slå fast, och det är att ingen vet hur eller på vilket angivet sätt man reagerar förrän det händer nåt, men hur skulle man å andra sidan kunna veta?

Som kristen har jag vid flertal tillfällen märkt och sett vilken oerhörd hjälp och stöd det innebär med att när som allt, åtminstone som när väldigt mycket omständigheter talar till ens rakt diametrala motsats, så finns det en lugn och trygg röst på insidan som talar ett helt annat språk, nämligen den ro som Den helige Ande ger, och som säger: Ja,jag ser nog vad som pågår jag också, men take it easy, du kan lita på mig, och jag har total kontroll på läget. Och hur ofta har det inte hänt att man både har känt och varit med om att nu är allting bortom kontroll, nu är det kört. Men så hör man den där stilla rösten inombords som talar frid och som vittnar om att Gud kanske måhända inte alltid griper in i varje livssituation man befinner sig i,men ändå är det han som i särklass har allt i sin hand.

Jag vill inte påstå att jag alltid har levt i detta till 100%, för som människa inbillar man sig lätt att det finns ingen annan än en själv som är bättre lämpad och som på rätt sätt begriper sig på vad det är som händer, eller vad det är som har hänt, och som därför förstår vad det är som behöver göras så att allt kommer i rätt ordning igen, för om det finns en mänsklig egenskap som,men som i själva verket handlar om vårt eget högmod, vår egen självtillräcklighet, så är det genom att vi tror när vi tar saken i egna händer så uppnår vi maximal effekt, men när inte det räcker till, vad gör vi då? Och framförallt, vad är det som händer och vad får det för slags konsekvenser?

Ibland fungerar samspelet mellan mig och Den helige Ande, på ett alldeles utmärkt sätt, ibland fungerar det inte alls. Men gissa vems som är felet och vem som det beror på när det skär sig?