Summan av ditt ord är sanning


I sin bok: Varför ska jag tro på Gud, skriver Timothy Keller,

Om vi låter våra okritiska uppfattningar undergräva vårt förtroende för Bibeln, kan det kosta oss mer än vad vi tror. Om vi inte litar på Bibeln tillräckligt för att låta den utmana och korrigera vårt tänkande, hur kan vi då över huvud taget ha en personlig relation med Gud?

Det här är vad jag kallar en riktigt utmanade fråga,men som samtidigt är mångfacetterad, för vad och vilka konsekvenser får det för den troende liv om man inte är så överlåten till vad Gud har sagt i sitt ord, utan när det är en själv som jämt och ständigt vill ha sista ordet och så diktera villkoren för vad man i alla stycken anser vara sant och riktigt, och trots vad Guds ord har att säga i en viss mening så vidhåller man att det är ens personliga åsikt som står över Guds ord och som är gällande till både norm, tro och lära, och när man i allt låter ens känslor styra och ge direktiv åt livsviktiga beslut, bli man inte lätt likt ett rö i vinden då? . Det är alltså inte vad Bibeln säger och vad den lär ut till oss  som man i första hand anser att man behöver rätta sig efter, utan tvärtom, något som inte går att kalla för högmod och inget annat, men vad som också är uppenbart så handlar det om total avsaknad av respekt och gudsfruktan när man tar sig friheten att mala sönder Guds Ord i småbitar.

Men och som Keller, skriver, att graden och hur vi mäter,tror och förlitar oss på att Bibeln är Guds sanna och ofelbara ord avgörs genom vilken relation vi har till Gud, antingen som slapp likt en livrem man inte har förstått hur den fungerar, eller så tar den sig uttryck på helt annat sätt.

För hur kan man tillnärmelsevis påstå att man har en levande relation till Gud samtidigt som man menar på att visst innehåll i Bibeln är inget annat än att man måste förpassa det till sagornas och mytologins värld? Har man inte då i själva verket kommit att hamna i konflikt till den man påstår bekänna sig till? Och till vem i så fall är det man har gått under ok tillsammans med?

Psalm 119 handlar just om detta, om kärleken och om en rätt troendes förhållningssätt till Guds ord,  men i och med att den innehåller hela 176 Verser är det svårt att återge samtliga här. Men här lite om vad det handlar om.

Jag vill begrunda dina befallningar och tänka på dina vägar. Jag har min glädje i dina stadgar, jag glömmer inte ditt ord. Vers 15-16

Det finns hur mycket som helst som går att säga/skriva om den här psalmen, men för att inte dra ut på det i allt för långt stycke så handlar den om en mans vilja som är helt överlåten till Gud, men som också beskriver en längtan, en törst efter att i allt handla och göra efter vad som står skrivet. Och de här orden i vers 136, Strömmar av tårar rinner från mina ögon, därför att man inte tar vara på din undervisning. Det är ord som jag lätt kan identifiera mig med utifrån och på vilket sätt teologer och andra lärda män och kvinnor förhåller sig till Guds ord.Det är skamligt, milt uttryckt!

Avslutar det här inlägget med orden som står som rubrik till det här inlägget. I vers 160 Summan av ditt ord är sanning, dina rättfärdiga domslut är eviga.

Kan man be till Gud om allt?


Om man utgår utifrån vad Guds ord har att säga till oss människor så finns det en sak vi människor allt som ofta glömmer bort och som vi inte tänker på och det är att bön som inte är kopplat till att vi har en sann och levande relation till den som vi vänder oss till i våra böner, hur och varför skulle då Gud ha nån slags skyldighet att vända sitt öra till oss? Men ändå händer det ibland,  trots att det finns de som vittnar om att de varken är kristna eller på annat sätt har nån slags relation till Gud, vittnar de om att när de vände sig till Gud i sina böner så fick dom uppleva att de på ett konkret sätt fick uppleva att de fick sina böner besvarade, men trots att de på ett både tydligt och konkret sätt fått uppleva nåt som omöjligt går att prata eller vifta bort så fortsätter de sen att leva sina liv som om Gud inte fanns.

Och så har vi då de som enligt vad Guds ord har att säga utifrån den position man har genom tron och bekännelsen till, Jesus Kristus, vilket vad som står att läsa i  Romarbrevet 5:1 Då vi nu har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.

Tydligare än så blir det inte.

Här skulle jag kunna räkna upp den ena  punkten efter den andra, och visa på vilken ställning och i vilken position en människa befinner sig som har en rätt ställning inför Gud, och som för det första gör det möjligt för en människa att frimodigt söka Guds ansikte och så komma inför nådens tron. I Hebreerbrevet 4:16  Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.

Att sen Guds tidsplan inte alltid överensstämmer med vad vi anser och tycker vad som är ”rätt tid” det är något som många kristna, inte minst jag själv kan vittna om att det är något som ofta går på kollisionskurs, särskilt svårt blir det som när vi ropar och ber till Gud och ingenting händer. Så när det gäller att på ett någorlunda förnuftsmässigt sätt ta in skillnaden mellan å ena sidan vad som står att läsa om i Guds ord om bön, bönhörelse och alla de löften som finns oss givna som står skrivet om det, och gällande vår erfarenhet om att hur mycket man än ber så förblir våra böner likväl obesvarade, men så är det svårt att alltid och i alla lägen hålla fast vid något som man är övertygad om  att det i alla stycken är sant och mellan det som tycks som vore det en enda motsägelse till alltihop.

Men vad man måste skilja på när det gäller och som när det kommer till det här är den förnuftsmässiga tron, det vill säga när vi vill och kräver att få allt förklarat för oss in i varje detalj och den tro där i vi inte kopplar in vårt förnuft, bondförnuft överhuvudtaget, utan tror i alla fall, trots att allt runtomkring och i oss säger, det funkar inte, det är lika bra att ge upp, så väljer vi att tro, trots allt.

Låter det enkelt det här? Tro mig det är det inte. Och just därför och som det skrivet i Judas brev, vers 3, att tron hänger inte samman med att det skulle va lätt och en enkel sak, utan att det är en kamp som vi har att utkämpa, nyckelordet i det här sammanhanget är alltså, kamp, och något som vi som är Guds barn är kallade till att fortsätta att göra, detta utan att vi nånsin ger upp, det är något vi aldrig kan fly ifrån, utan det är något som gäller så länge vi lever på den här jorden och räknar oss kallade som kristna.

Själv befinner jag mig i något som får kallas en process i mitt kristna liv där jag har fått göra upp med den förkunnelsen, plus en del annat och som jag i många år har gått och burit på, nämligen trosförkunnelsen. För så här är det. I och med att man har förkunnat ett budskap, med huvudsäte på Livets ord, med flertal trosförsamlingar där man i allt lydde och hörsammade vad Ulf Ekman, med flera sa, så förkunnade man ett budskap som där man inte hade täckelse eller något som helst stöd för vad som står skrivet i Guds ord, Bibeln. För att nämna ett exempel. Ta inte ett nej för ett nej. Här kan var och en som läser det här själva räkna ut vad som menades med det.

Än idag kan jag tänka att om Ulf Ekman, hade befallt sina medlemmar att hoppa i Fyrisån i Uppsala så hade kanske inte alla gjort det, men många hade definitivt inte tvekat att göra som de blev tillsagda. Vet att det fanns dom som var beredda att ge upp sitt förnuft för hans skull. Men det är en helt annan story.

Där sanningen ligger lågt


I ett debattinlägg i Dagen, skriver, Stefan Gustavsson, ett inlägg. Jag citerar.

Är reformationen sakligt sett över? Mitt svar är nej. Det skriver Stefan Gustavsson, generalsekreterare i Svenska evangeliska alliansen.

Detta att många kristna, och främst gällande inom den Svenska kyrkan avsiktligt blundar för reella fakta, och skillnaden mellan protestantisk och katolsk, så kallad kristen tro är så vämjeligt att man behöver starkt ifrågasätta huruvida man kan kalla dom för ens kristna trossyskon eller ej.

Stefan Gustavsson, skriver vidare.

Luthers svidande kritik av avlatshandeln innebar början på reformationen. När jag i somras besökte Peterkyrkan i Rom möttes man av skyltar som visade vägen till en helig port, som öppnats för pilgrimerna. Påven utlyste i december 2015 ett barmhärtighetens jubelår, med erbjudande om just avlat. För den som med rätt inställning går genom porten mildras botgöringen och tiden i skärselden minskar.

Men låt oss nu ställa katolicismens lära och tro mot vad Guds ord har att säga om saken och som skall gälla för den som bekänner sig till den kristna tron, vilket visar sig stå i diametral motsatsförhållande till vad man där lär ut.

Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vis, och den väg är är bred som leder till fördärvet, och det är många som  går fram på den. Och den den port är trång,och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.

Matteusevangeliet 7: 13-14

Och vi inte förstår skillnaden mellan dessa två parter, så låt mig då vara tydlig. I så fall befinner man sig på allt annat än helig mark.

http://www.dagen.se/debatt/stefan-gustavsson-luther-in-i-pavens-skugga-1.796871

Sven Nilsson, skriver mycket bra och väl initierat om saken.

Ett problem, som man ofta bortser ifrån när det gäller den romersk-katolska kyrkan, är att den inte entydigt kan uppfattas som en kristen kyrka. Som institution är den också i nästan lika hög grad ett politiskt projekt, en politisk nation med territorium, jurisdiktion och diplomatiska relationer med omvärlden på samma nivå som andra länder emellan. Detta är ett arv från det gamla romerska imperiet. RKK som struktur är i viss mening en religiös variant av romarriket. I den dimensionen är Katolska kyrkan sårbar, vilket har visat sig genom historien. Dess status som politisk spelare kan i sin förlängning utgöra risk för att den blir en del av en kommande korrupt världsregering.

http://www.varldenidag.se/debatt/inte-sjalvklart-att-valkomna-pave-franciskus-teologi/Bbbpjx!A5cxTua7Jt33Qxu6cIyklQ/