Livet som 50+


Efter det att jag, det är nu är 5 år sen som jag kastades ut i hopplöshetens träskmarker med allt vad det innebär med att bli arbetslös, så kunde jag aldrig tänka mig vilken snårig väg och hur otillgängligt det skulle visa sig att det har blivit att återigen känna att man behövs som människa, mer än enbart för ens närmaste familj vill säga, för utan familjen då vet jag inte vad jag hade varit idag. Men som när det gäller att få en arbetsgivare att tycka att man är så tillräckligt intressant att det i sin tur skulle leda fram till en anställning, så har jag på senare år märkt att intresset kring en som person är numera så kallt att det mest vanligaste förfaringssättet som blir bemött på är av en rådande och kompakt tystnad, kort sagt hör man sällan eller aldrig någonting ifrån dom, vare sig via e-post, eller att man blir kontaktad, detta via genom telefonsamtal.

Men jag ämnar och tänker inte klaga över det här tillståndet, det finns så många människor idag som sitter i precis i samma sits som jag själv gör, jag är således inte på minsta sätt unik att ha det som jag har det, men visst lever drömmen fortfarande kvar inombords att en dag så vänder det igen, åt rätt håll.