Funderingar om livet och dess…


Om man själv hade fått vara med och bestämma huruvida man hade velat bli född till det här livet eller ej så hade inte valet vart särdeles svårt , särskilt nu när man vet hur det ser ut och på vilket sätt det har utvecklat sig till att bli. En som dock inte tycks har lärt sig ett dugg  av sina tidigare resor är, Dalai Lama, eller så är det det han har gjort. Men med tanke på att han nu är inne på sin 14:e livsresa, eller är det kanske  den 15:e gången i ordningen som han åter har fötts till att vistas på den här jorden, är det inte konstigt då att han hela tiden vill komma tillbaks? Jag vet inte, och ärligt talat skiter jag i vilket, att han sen fyller Globen med en massa människor som har kommit dit för att lyssna på´n, bara det är ett fenomen i sig själv och som gör att man har funderat både en och två och fler gånger över att, hur är det möjligt?. Frågan är om ens vår ärkebiskop, Antje Jackelén , hade lyckats med den bedriften`Men så vitt jag vet har hon bara levt en gång, här och nu, och det är klart att i den konkurrensen har hon svårt att hävda sig.

Nu är jag inte så missbelåten som det kan låta, jag har det faktiskt riktigt bra och är på det stora hela nöjd med det liv som jag lever idag, så jag varken skall eller vill klaga, dessutom blir livet och tillvaron vars sig så mycket drägligare både för egen del eller för de som finns i min närhet om jag är en enda klagolåt, viktigt att man håller fast vid den principen.

Att livet mest liknar nån slags tragisk komedi och som det är omöjligt går att likna det vid något annat, det är något som man bara får stå ut med. Vad är alternativet? Att gå och gömma sig?