Grubblerier – Ur en arbetslös mans dagbok


Detta att grubbla och fundera en massa hit och dit över tillvaron leder sällan eller aldrig till att man blir så mycket klokare. Snarare har det en viss tendens till att när man borrar djupt inom sig själv ligger gränslandet mellan att det helt slår över och man flippar ut i en massa konstiga saker och så tar man i värsta fall helt felaktiga beslut, eller så drabbas man av apati och känner sig helt handlingsförlamad, vilket in sin tur lätt leder fram till att man ligger och stirrar i taket, precis som det skulle komma nåt vettigt svar därifrån. Men om varje dag var lika tung och grå, hur lång tid hade man då stått ut, innan?…

Men så här har det för det mesta sett ut för mig under flertal år nu.  När det gäller just vardagens sysslor inskränker sig det till att gå ut med hunden några gånger varje dag, eller där man ser till att inte hemmet står och förfaller,men där är vi bra på att hjälpas åt min fru och jag med hushållets alla sysslor som behöver ses över under en dag,jämn fördelning är för oss en självklar sak och därför aldrig något vi behöver diskutera om vems tur det är den här gången att göra vad.

Jag har märkt att det är väldigt få som ens kan föreställa sig hur det är att inte ha ett jobb och fast anställning, därför måste man själv hamna i den här skiten för att förstå vad det handlar om. Men det är inget jag ”unnar” nån människa att ens under kortare period vara med om.

Men visst undrar man ibland när man har gått till sängs för natten, och var tog den här dagen vägen nånstans då?

Det bidde inget den gången heller


Idag fick jag svar från den arbetsgivare jag i förra veckan sökte jobb hos. Svaret löd kort och gott; Nej, tyvärr, vi kräver att du har B-körkort. Men jag fick åtminstone ett svar, inte illa det.

Så vad göra nu? Det har jag faktiskt ingen som helst aning om. Men visst kan jag försöka mig på att söka någon annan stans, men vem anställer nån som har varit arbetslös i 6 år?

Livet som 50+


Efter det att jag, det är nu är 5 år sen som jag kastades ut i hopplöshetens träskmarker med allt vad det innebär med att bli arbetslös, så kunde jag aldrig tänka mig vilken snårig väg och hur otillgängligt det skulle visa sig att det har blivit att återigen känna att man behövs som människa, mer än enbart för ens närmaste familj vill säga, för utan familjen då vet jag inte vad jag hade varit idag. Men som när det gäller att få en arbetsgivare att tycka att man är så tillräckligt intressant att det i sin tur skulle leda fram till en anställning, så har jag på senare år märkt att intresset kring en som person är numera så kallt att det mest vanligaste förfaringssättet som blir bemött på är av en rådande och kompakt tystnad, kort sagt hör man sällan eller aldrig någonting ifrån dom, vare sig via e-post, eller att man blir kontaktad, detta via genom telefonsamtal.

Men jag ämnar och tänker inte klaga över det här tillståndet, det finns så många människor idag som sitter i precis i samma sits som jag själv gör, jag är således inte på minsta sätt unik att ha det som jag har det, men visst lever drömmen fortfarande kvar inombords att en dag så vänder det igen, åt rätt håll.