Risken med att säga nåt dumt är…


Att, antingen får man surt äta upp vad man har sagt, eller så får man som det heter, krypa till korset och be om förlåtelse för vad man har sagt. Sen att det finns dom som för minsta sak kan känna sig trampad på tårna och i all sin förskräckelse  känna sig kränkt, så är det nåt livet har lärt mig om  människor och i allt som händer dem omkring, så är det långt ifrån alltid så självklart att det som var menat och avsett som ett skämt tas emot på det sätt man hade förväntat sig  det skulle ske. Och så har hela poängen skjutits i sank. Det som man tyckte var nåt självklart, att det här begriper väl vilken människa som helst vad det handlar om, det har i stället  bytts ut mot total förvirring och som gärna lämnar trista efterspel efter sig.

Personligen anser jag att humor är något som de flesta idag tycks ha glömt bort vad det är för något, kort sagt har humor blivit en stor bristvara i vår tid, vilket säkert hänger samman med att de som förstod sig på humorns så svåra konstart finns inte längre kvar i livet. De har gått bort en efter en, och ingen har sedan efter det att de gick bort ersatt deras plats och täppt igen det tomrum som de gamla storheterna som, Magnus Härenstam, och många därtill lämnade efter sig när det stod klart att de för gott hade lämnat in.

Men varför kan vi inte bara nån gång ta och slappna av en stund? Eller måste hela tillvaron och livet jämt och ständigt tas på största blodiga allvar, där vi har skymt sikten för oss själva så till den grad att när vi ha målat allt i svart, hur orkar vi då till sist att ens stå ut med oss själva?

Ja, det är sant att samtiden inte har så mycket till övers för vare sig ett gott skratt eller humor i sin renodlade form. Men blir allt så mycket bättre och enklare av att…?

Ibland har jag seriöst funderat på om en del människor i vår tid är vaccinerade mot allt vad humor är. Men märk väl, genom de här raderna har jag talat minst lika mycket till mig  själv som utåt.

 

 

Typiskt svenskt ?


Om det hade förhållit sig på så vis att besserwisser-mentalitet var något som var begränsat till nått och som anses vara en typisk svensk företeelse, så är jag säker på att övrig befolkning i den här världen hade skrattat åt oss. Att det sen råkar finnas dom som gör det av helt andra anledningar är en annan sak.

När det gäller just personer som vi karaktäriserar som just besserwisser, så kännetecknas det inte nödvändigtvis  av att det rör sig om en person som anser sig kunna och veta precis allt och ingenting, ödmjukhet är i sanning en dygd. Men när i och med att man upprätthåller en attityd av att man inte bara är förmer än alla andra så skulle man naturligtvis aldrig erkänna att man i något som helst stycke haft fel. Att försöka påtala för en sån person att det är inte Vänern som är Vättern utan tvärtom där de finns och ligger på sina respektive platser, för att ta ett exempel ur verkliga livet vilket kan vara nog så knivigt .

Men så hjälper det föga att man tar plockar fram kartboken för att så bevisa vad som i alla avseenden är riktigt och sant. Det är en nästintill övermänsklig uppgift, särskilt svårt och problematiskt  blir det när den man diskuterar med har bestämt sig. Då finns det inte så mycket utrymme kvar sen till en givande diskussion.

När det gäller de svenska text & sångförfattarna och även de som  har bidragit med manus till årets följetong av melodifestivalen, så har man antingen valt att helt ignorera, eller så  har man kanske glömt bort de regler som man  i Eurovision Song Contest har fastställt, nämligen att i de sångtexter som där framförs får inga svordomar förekomma. Men detta är alltså inget man bryr sig om eller tar hänsyn till från svensk sida.  Häpnadsväckande minst sagt!

I stället och vad som är vår tids melodi, vilket går ut på att eftersom det inte finns några i hela världen som är mer och bättre  rustade till vårt förstånd och som är störst och bäst lämpade till gällande det mesta som rör och handlar om t.ex de stora existentiella  livsfrågorna, om det världspolitiska läget,etc, om allt  vi som försöker  greppa på förnuftsmässigt och på logiskt sätt förklara vad som händer runt och omkring oss. Men som när man dessutom anser sig till att ha bättre förstånd till att utröna allt på bästa sätt vad som händer på den här planeten än vad vi svenskar är, då måste ju även resten av världen lära sig och inse att de i allt måste anpassa sig efter oss i vårt så allomfattande rikedoms kunskapsförråd, i annat fall är det dom som  inte är normala och som inte har fattat och förstått  nånting om vad saker och ting handlar om, för oss svenskar är det ju inget fel på.

Men hur kan och hur är det möjligt att vi här i Sverige kan vara så sturska till den grad att vi på fullt allvar menar på att det är världen som i allt behöver och måste efterlikna oss och i allt rätta oss efter de normer vi har bestämt det till att vara, och att det aldrig under några som helst omständigheter kan tänkas vara  det omvända scenariot, tvärtom? Men den norm som vi satt och som vi har bestämt ska gälla i det här landet den är det som är allmängiltigt till att råda och som därför i allt  skall åtlydas och efterföljas, dessvärre sträcker det sig även den utanför vårt lands gränser när det gäller och kommer till det här tänkandet. Sen att detta inte då har gått upp för resten av övriga världen, så lär sig nog dom också så småningom.

Men vad som är kanske märkligast av allt är det att ingen som idag ser att ”kungen” är naken.Vi har blivit som förblindade i vårt eget så stolta högmod.

 

En moralisk världsordning där Guds lag åsidosätts


Huruvida det är sant ifråga om det vi i vår tid upplever som kanske det största och värsta moraliska förfallet i den mänskliga historien, så vill jag drista mig till att påstå att allteftersom vi som nu lever och finns till i denna tidsåldern, så kan vi utifrån vad Bibeln har att säga och vad som kommer att känneteckna människor och vad som kommer att ske i den yttersta tiden att det kommer att ske ett sådant moraliskt förfall, att inget jämförelsevis med vad som tidigare har hänt och utspelat sig i den mänskliga historien kan mätas med vad och allt som kommer att hända i vår tid. Kort sagt, vad som tidigare har hänt är bara en försmak på vad som komma skall, där allt nu kommer att få sitt klimax och nå sitt crescendo.

I boken: År 2000 och den nya tidsåldern, skriver, Thoralf Gilbrant.

Tron på Gud och respekten för hans lag är den enda hållbara grundval för all moral. Där tron på Gud bryts ned, kommer också moralen att brytas ned. Dostojevski sa på sin tid, och detta har citerats av Jean Paul Sartre, att om inte Gud existerar, då är allting tillåtet. Avskaffar man Gud, så avskaffar man samtidigt den moraliska världsordningen. Detta är vår situation idag. Vår tid är utan moralisk standard därför att den är utan Gud. De moraliska normerna kunde överleva en viss tid, skilda från sitt ursprung, men inte i längden. Den religiösa avfälligheten ledde till moraliskt förfall.

Läs gärna texten från 2 Timoteusbrevet 3, och följande verser, där det beskrivs vad som kommer att känneteckna människor i den yttersta tiden.

 

Om modern Teologi


I ett blogg inlägg signerad av, Stefan Gustavsson,skriver han och som kan ses som en uppgörelse med den moderna utformningen av teologi där man åtskiljer vad som är sant och i stället när man ersätter ordet med ens egna intellektuella tankegångar och filosofi så kan det bli hur vinklat och konstigt som helst: Det klassiska uttrycket,  ha kvar kakan men samtidigt som man har ätit upp den, äger i allra högsta grad sin relevans när det gäller hur teologin har utformats i det tjugonde århundradet. Men och  som Gustavsson visar och pekar på där han visar utifrån vad Skriftens ord i allt väsentligt vad den har att säga om Jesu liv och gärning, så står det i bjärt kontrast till dagens teologi.

Så här skriver, Stefan Gustavsson.

Det är ofta frustrerande att läsa modern teologi, eftersom det övernaturliga som regel utesluts redan i utgångspunkten. Mycket av den moderna universitetsteologin har en sådan begränsande kontext. Detta skapar en mentalitet som ger en teolog plus-poäng för kritik av kristen tro. För att generalisera; det känns bättre att framföra kritik av evangelierna än att bekräfta dem.

http://www.stefangustavsson.se/?p=2195

 

 

Summan av ditt ord är sanning


I sin bok: Varför ska jag tro på Gud, skriver Timothy Keller,

Om vi låter våra okritiska uppfattningar undergräva vårt förtroende för Bibeln, kan det kosta oss mer än vad vi tror. Om vi inte litar på Bibeln tillräckligt för att låta den utmana och korrigera vårt tänkande, hur kan vi då över huvud taget ha en personlig relation med Gud?

Det här är vad jag kallar en riktigt utmanade fråga,men som samtidigt är mångfacetterad, för vad och vilka konsekvenser får det för den troende liv om man inte är så överlåten till vad Gud har sagt i sitt ord, utan när det är en själv som jämt och ständigt vill ha sista ordet och så diktera villkoren för vad man i alla stycken anser vara sant och riktigt, och trots vad Guds ord har att säga i en viss mening så vidhåller man att det är ens personliga åsikt som står över Guds ord och som är gällande till både norm, tro och lära, och när man i allt låter ens känslor styra och ge direktiv åt livsviktiga beslut, bli man inte lätt likt ett rö i vinden då? . Det är alltså inte vad Bibeln säger och vad den lär ut till oss  som man i första hand anser att man behöver rätta sig efter, utan tvärtom, något som inte går att kalla för högmod och inget annat, men vad som också är uppenbart så handlar det om total avsaknad av respekt och gudsfruktan när man tar sig friheten att mala sönder Guds Ord i småbitar.

Men och som Keller, skriver, att graden och hur vi mäter,tror och förlitar oss på att Bibeln är Guds sanna och ofelbara ord avgörs genom vilken relation vi har till Gud, antingen som slapp likt en livrem man inte har förstått hur den fungerar, eller så tar den sig uttryck på helt annat sätt.

För hur kan man tillnärmelsevis påstå att man har en levande relation till Gud samtidigt som man menar på att visst innehåll i Bibeln är inget annat än att man måste förpassa det till sagornas och mytologins värld? Har man inte då i själva verket kommit att hamna i konflikt till den man påstår bekänna sig till? Och till vem i så fall är det man har gått under ok tillsammans med?

Psalm 119 handlar just om detta, om kärleken och om en rätt troendes förhållningssätt till Guds ord,  men i och med att den innehåller hela 176 Verser är det svårt att återge samtliga här. Men här lite om vad det handlar om.

Jag vill begrunda dina befallningar och tänka på dina vägar. Jag har min glädje i dina stadgar, jag glömmer inte ditt ord. Vers 15-16

Det finns hur mycket som helst som går att säga/skriva om den här psalmen, men för att inte dra ut på det i allt för långt stycke så handlar den om en mans vilja som är helt överlåten till Gud, men som också beskriver en längtan, en törst efter att i allt handla och göra efter vad som står skrivet. Och de här orden i vers 136, Strömmar av tårar rinner från mina ögon, därför att man inte tar vara på din undervisning. Det är ord som jag lätt kan identifiera mig med utifrån och på vilket sätt teologer och andra lärda män och kvinnor förhåller sig till Guds ord.Det är skamligt, milt uttryckt!

Avslutar det här inlägget med orden som står som rubrik till det här inlägget. I vers 160 Summan av ditt ord är sanning, dina rättfärdiga domslut är eviga.

Våga göra skillnad


När vi häromsistens hade anlänt till Ica/Maxi för att där uträtta det som var meningen att vi åkte dit för, så beslöt jag mig för att under tiden frun skulle uträtta några ärenden i förbutiken slå mig ner på en av de bänkar som står strax intill. Men till skillnad mot vad de flesta av oss brukar göra i en sådan situation slog jag mig ner på en bänk där jag såg att den satt äldre person. Och efter en liten stund, det dröjde inte så lång stund förrän kom vi i samspråk med varandra.  Och just detta med att samtala och föra  en konversation med någon som är betydligt äldre än vad man själv är är något som när det händer jag tycker  känns är mycket givande, och som samtidigt är berikande på många sätt.

Själv har jag aldrig förstått mig på det där varför vi människor emellan ska vara så blyga och räddhågsna  för varann, för vad finns det egentligen att vara rädd för om sanningen ska fram? Men är det nån som sitter ensam på en bänk, så antingen sätter vi oss bredvid, detta förutsatt att den personen som redan sitter där sitter på den ena sidan, längst ut, eller så uppbringar vi en bänk där det inte redan sitter nån och vars bänk vi kan ha helt för oss själva.

Att livet är vad vi gör det till är en fras som vi ibland använder oss av när livet står still, och när livet har liksom slagit knut på sig själv och hamnat i ett tillstånd av status quo, då är det lätt hänt att man blir fångad i sin egen instängda värld och den enda man pratar med är sig själv, möjligen med hunden när man är ute och går med den, men annars är det tyst. Men tänk om det finns människor som bara väntar på att nån skall bryta isen, vad kan inte hända då? Och tänk om just jag,du skulle få göra skillnad om det så bara rör sig om en person, hur mycket extra då kostar det på att om ingen annan ler så gör du det, om ingen annan säger hej, så är du först att göra det. Och om ingen annan släpper före den som har mindre varor än vad du själv har i kassan, så är du den som skiljer dig från mängden och låter den passera som inte har lika bråttom som du har.

Kort sagt: Ibland behöver vi göra skillnad! Och varför vänta och skjuta nåt framför sig som man kan göra idag?

Vittna,samtala om Jesus är…


I det här och kommande inlägg kommer jag att dela mina erfarenhet av vad det innebär och vill säga att vittna om sin kristna tro. För om det är något som har piggat upp och gjort att jag har känt att jag blivit upplivad på insidan, så är det när jag i kontakt med andra människor har fått tillfälle att både vittna om vad den kristna tron har fått betyda för mig,men även där jag hamnat i diskussioner om  t.ex vad som faktiskt står skrivet i Bibeln, vilket där det är mycket vanligt att det finns och förekommer en massa åsikter och tyckande som att inte alls har så stora likheter med originalets innehåll och kontext. Ibland kan det bli precis hur tokigt som helst i ett enda virrvarr av tankar och idéer som inte smälter samman i någon som helst enhet.

Det är för övrigt anledningen till att jag ogillar när man på sociala medier ibland ser Bibeltexter, ofta prydda med mycket vackra bakgrundsbilder,men lösryckta bibelcitat där man frångår hela dess kontext,så är jag rädd att man gör de en björntjänst, och när man läser inte ens hälften av innehållet,utan det bli korthugget och som det vore nån slags skön romantik kristendomen handlar om, då har man i sanning missförstått med vad som är meningen med att sprida och så ut det budskapet.

Nu klandrar jag naturligtvis inte de, den som inte tror när man har en helt snedvriden, eller om du så vill feltolkad bild och uppfattning av och vad som står i Guds ord. Men hur skulle de kunna ha en förståelse över vad som står skrivet om inte nån som själv är djupt förankrad i texterna lägger ut texten, detta på ett sådant begripligt sätt där man förklarar vad det handlar om och därmed undanröjer alla tänkbara tendenser till att det ska uppstå missförstånd.

Enligt min mening finns det inget som är så ineffektivt, förödande och så deprimerande som när kyrkans folk lindar in kristendomens budskap till fullständig oigenkännlighet och så gör budskapet obegripligt för den vanliga lyssnaren.

Själv har jag otaliga gånger under årens lopp fått tillfälle att vittna om Jesus, och om det centrala i kristen tro, korset. På senare år har det dessvärre gått allt längre tid mellan gångerna, vilket det egentligen inte finns nån ursäkt för alls, möjligen dåliga ursäkter i så fall. Inte det heller om jag ska vara ärlig.

Men, jag har insett mitt behov av att vända om när det gäller det här. Därför kan jag likt Paulus idag utropa. Ve mig om jag inte predikar evangelium!