Risken med att säga nåt dumt är…


Att, antingen får man surt äta upp vad man har sagt, eller så får man som det heter, krypa till korset och be om förlåtelse för vad man har sagt. Sen att det finns dom som för minsta sak kan känna sig trampad på tårna och i all sin förskräckelse  känna sig kränkt, så är det nåt livet har lärt mig om  människor och i allt som händer dem omkring, så är det långt ifrån alltid så självklart att det som var menat och avsett som ett skämt tas emot på det sätt man hade förväntat sig  det skulle ske. Och så har hela poängen skjutits i sank. Det som man tyckte var nåt självklart, att det här begriper väl vilken människa som helst vad det handlar om, det har i stället  bytts ut mot total förvirring och som gärna lämnar trista efterspel efter sig.

Personligen anser jag att humor är något som de flesta idag tycks ha glömt bort vad det är för något, kort sagt har humor blivit en stor bristvara i vår tid, vilket säkert hänger samman med att de som förstod sig på humorns så svåra konstart finns inte längre kvar i livet. De har gått bort en efter en, och ingen har sedan efter det att de gick bort ersatt deras plats och täppt igen det tomrum som de gamla storheterna som, Magnus Härenstam, och många därtill lämnade efter sig när det stod klart att de för gott hade lämnat in.

Men varför kan vi inte bara nån gång ta och slappna av en stund? Eller måste hela tillvaron och livet jämt och ständigt tas på största blodiga allvar, där vi har skymt sikten för oss själva så till den grad att när vi ha målat allt i svart, hur orkar vi då till sist att ens stå ut med oss själva?

Ja, det är sant att samtiden inte har så mycket till övers för vare sig ett gott skratt eller humor i sin renodlade form. Men blir allt så mycket bättre och enklare av att…?

Ibland har jag seriöst funderat på om en del människor i vår tid är vaccinerade mot allt vad humor är. Men märk väl, genom de här raderna har jag talat minst lika mycket till mig  själv som utåt.