Med en ärkebiskop som Antje Jackelén behöver Svenska kyrkan inga fiende


Att Svenska kyrkan alltmer förstärker sin status att befinna sig på det sluttande planet är det få som idag har kunnat undgå, men kanske märkligast av allt med det rekordras där allt fler lämnar och går ur Svenska kyrkan är att varken Antje, eller övriga biskopar och präster i nämnvärd betydelse bryr sig, det är precis som att det inte rör dem i ryggen, fast det borde vara i helt omvänd ordning, alltså tvärtom.

En som inte skräder orden om,  är, Ann Heberlein. I en artikel med huvudrubrik: Svenska kyrkan går mot sin egen undergång, skriver hon som vore det en profet som höjer rösten och som är minst sagt bekymrad över vad som har hänt och vad som pågår inom Svk.

http://ledarsidorna.se/2016/12/ann-heberlein-svenska-kyrkan-gar-mot-sin-undergang/

Här ett citat från det inlägget.

Svenska kyrkan befinner sig alltså i en akut kris, en kris som ärkebiskopen inte tycks ta på något större allvar. Obekymrat fortsätter hon twittra one-liners, kampanja i inrikespolitiska frågor och samarbeta med tveksamma individer. Styvnackat vägrar hon ta till sig ett uns av den massiva kritik som riktats mot henne i månader. Hon struntar i kritiken mot det katastrofala handboksförslaget, likaså fortsätter hon att ignorera medlemmarnas vädjan om hennes sympati för förföljda kristna i världen, hon tar ingen som helst notis om att många ifrågasätter svenska kyrkans allt intensivare samarbete med muslimska samfund. Högmodigt styr hon skutan käpprätt åt helvete.

 

Vad du har gjort mot en av dessa minsta, det har du gjort emot mig. – Jesus


 Publicerar här idag ett brännande inlägg, skrivet Jonatan Alfvén.- Love Nepal
Jonatan Alfvens foto.
Jonatan Alfven

21 tim ·

Det kunde varit din dotter…

Sarita, 8 år, sätter sig vid middagsbordet. Mittemot sitter en främling som ser intresserat på henne. Sarita pekar på mannen och frågar vem han är. Hennes föräldrar förklarar då för henne att hon om två veckor ska gifta sig med honom. Mannen är nämligen både mycket rik och högt uppsatt i samhället.

Sarita är inte ensam. I Nepal tvingas 7% av alla barn att gifta sig innan man fyllt 10 år.

Rita, 12 år, sätter sig vid middagsbordet. Mittemot henne sitter hennes kusin som är på besök i byn. Man äter mat och dricker te. Sen svartnar det för Ritas ögon. Hon har blivit drogad. Kusinen betalar föräldrarna några tusen kronor och lägger Rita i baksätet på sin bil. När Rita sedan vaknar, befinner hon sig i ett enormt bordellområde i Indien.

Rita är inte ensam. Omkring 15 000 flickor smugglas från Bangladesh in till Indien varje år.

Krisha, 14 år, är ett annat barn som blivit såld. Hon är inlåst på tredje våningen i en bordell. Hon tvingas sälja sin kropp till 20 främlingar varje dag. Hon lever i ett litet cementerat rum och kommer troligen aldrig bli fri. Tillsammans med hundratusentals andra flickor är hon fast i världens mörkaste industri.

Jag tittar på ett videoklipp från en bordell i Indien där polisen bestämt sig för att göra en razzia. Journalisten som fått följa med berättar att polisen hittat en dold bunker på bordellen, och i den bunkern har man hittat en liten låda i väggen som leder till ett trångt rum där man gömt 7-8 flickor. Polisen når hela vägen fram och ut kommer flicka efter flicka. Vettskrämda täcker de sina ansiktet inför kameran. Det gör så ont att se.

Idag skriver en stor indisk tidning om dessa bunkrar och om hur bordellägarna gör allt de kan för att försvåra för polisen och hjälparbetare att hitta barnen.

Jag gick nyligen runt på ett stort bordellområde där trottoarerna var breda som motorvägar. Ändå fick jag nästan armbåga mig fram. Kunder precis överallt. Vid trottoarkanten står flickorna. I byggnaderna göms de yngsta. Här pratar vi om barn i lågstadieåldern. De står högst i värde och männen betalar med glädje lite extra för deras tjänster.

Kan någon sättas sig in i deras situation? Kan någon se sitt eget barn i deras skor? 20-30 män per dag. Små barn. Sönderslagna kroppar.

Kan ingen bara stänga av. När ska dessa barn få sin revansch? Kan det bara inte sluta. Snälla sprid deras röster vidare, stöd LoveNepal och var med och rädda dessa barn ut ur detta fruktansvärda sexslaveri.

Vi får aldrig ge upp. Vi får bara inte!

/Jonatan Alfven

Låt dig inte skrämmas av de som…


Att med hot använda det som slags argument mot nån man inte gillar och tycker illa om är illa nog, men när man är så feg att man inte vill uppge vem det man är, utan gömmer sig bakom sin egen skugga i feg anonymitet, då har man sänkt sig själv till en så bottennivå att eventuell vidare diskussion med en sådan person är inte bara bortkastat, framförallt är det meningslöst.

Det jag med de orden syftar på är det fega tilltag som har riktats mot Peter Landälv, pastor i Equmeniakyrkan i Åmål, där han efter det att han kritiserat en skola som har strukit allt väsentligt som har med Gud att göra i en viss julpsalm nu har blivit hotad för att han helt enkelt sa som det va.

Så här står det att läsa i en artikel i Dagen häromdan.

Dagen före julafton damp ett mindre trevligt julkort ned i brevlådan. Där står bland annat: ”Hoppas det är ditt sista år … Må du brinna i helvetet”. Peter Landälv kommer att polisanmäla hotet, och säger samtidigt att han efterlyser ett annat samtalsklimat runt frågor som dessa.

– Av alla de reaktioner jag fått via telefonsamtal och mejl har de allra flesta varit positiva. Men det här brevet är ju ett bra exempel på hur man inte ska bemöta varandra. Just den attityd som gör vettiga samtal omöjliga, säger han till PD.

http://www.dagen.se/pastor-i-amal-hotad-efter-psalmbrak-1.906360

 

Nu verkar inte Peter Landälv vara en person man skrämmer i första taget, därför både jag hoppas och tror att de som skrämmer och som ogillar det fria ordet inte ska gå segrande ur den här striden.

 

Joel Halldorf utmanar och reflekterar. ( en bokrecension)


Och han gör det på ett både radikalt och trovärdigt sätt.  Det är ju som så att han har skrivit en bok, detta med titeln. Kyrkan på torget. – Offentlig teologi i en postsekulär tid.

Att, Joel Halldorf nu utmanar på det sätt som han gör genom sina texter känns på nåt sätt befriande, han drar sig i sanning inte för att ta saker och ting på sin spets, och det skall han all heder och eloge för. Det tillhör inte precis vanligheterna att kristna teologer, präster och predikanter tar blad från mun inom dagens kristenhet. För likt Paulus som sa. Gör jag mig till er fiende för att jag säger sanningen? Så är och förhåller sig det på det viset, att hellre att man riskerar att komma i blåsväder och utmålas som nån fanatisk fundamentalist, så kröker man fegt rygg och står inte upp för varken det ena eller  det andra som står skrivet i Guds Ord.

Så här skriver, Halldorf.

I Sverige har vi trott att vår identitet som världens modernaste land kräver av oss att vi håller religionen borta. Helst från våra privata liv, men definitivt från den så kallade offentligheten.

Det här är som sagt en bok jag varmt rekommenderar, inte minst att låta sig beröras av den, för den har i sanning nåt att säga till oss, men också till de som anser att Gudstro är en privatsak, vilket jag inte anser att den är, men mer om det vid senare tillfälle.

Kan här tillägga att jag inte skriver under på allt vad som skrivs om i boken. Men även om det ber jag om att få återkomma.

Det bästa med 2016, finns det nåt sånt?


Vid den här tidpunkten på året finns det de som roar sig med hjälp av återblickar vad som har hänt under året minnas och återuppleva det som var.

Men när jag själv funderade på vad som har hänt under 2016 så känner jag mest en tomhet på insidan, för i sanningens namn finns det inte så mycket som jag minns tillbaka på och som jag gärna ser en repris på på vad som hände. Men visst fanns det positiva saker som hände också, som t.ex när min äldsta dotter i maj månad blev mamma till en son, så får det betecknas som årets absoluta höjdpunkt, inte minst för hennes egen familj skull. Och detta att bli morfar det är något så enastående fantastiskt att det är svårt att riktigt sätta ord på det, men oj, vad de livar upp ens liv dessa små charmtroll.

När det gäller allt övrigt vad som händer och sker i vår omvärld, så känns det alltmer som att om man inte brukar den där on-off knappen och ibland väljer att helt stänga av, så är frågan om man med förståndet i behåll klarar av att ta in så mycket mer vad som händer om man inte åtminstone tar en kortare paus, andningsuppehåll kan man kalla det vid också, och helt sonika stänger av.

Och förresten, vad är det att minnas tillbaka på att galningarna tycks bli allt fler i vårt samhälle?

En annan höjdpunkt och som blev till stor uppskattning för min frus vidkommande var den fest vi höll till hennes ära härförleden. Festen som sådan och alla de arrangemang jag hade förberett för hennes skull blev i stort sett som jag hade tänkt mig, förutom de som några dagar innan avböjd med att komma med ingen ursäkt alls så är det något som dock fortfarande svider lite grann, men huvudsaken är att hon blev både tacksam, glad och nöjd.

Avrundar det här inlägget med ett intressant lästips.

av Patrik Engellau.

Tankar kring Berlindådet

Här några inledande ord från den.

Det finns ungefär 1,6 miljarder muslimer i världen. Jag tänkte jag skulle ta reda på hur många av dessa som tar avstånd från terroristdåd, till exempel lastbilsattacken i Berlin nyligen.