Ibland när livet frestar på och känns tungt som…


Egentligen är jag för trött för att sitta här och skriva ett inlägg. Tröttheten har mest med att göra att jag till större delen av dagen har varit sängliggande, detta efter att mer eller mindre ha blivit klubbad av nån elakartad bacill som i går kväll attackerade min kropp, och som nu idag har fått ett smärre övertag.

Vad är det då som gör mig så förgrymmad? Jo, det faktum att när jag ser att min fru sliter livet ur sig med allt vad som måste göras, hunden som ska ut, mat som ska tillagas, plus allt annat som måste fixas under en dag, och allt jag kan göra är att titta på, då känner jag ändå en viss frustration.  Men så vet jag att när nånting händer, som t.ex när min fru här förleden slog sig sönder och samman, så kommer ingen som vore det på film och frågar. kan jag gör nånting för dig? För sånt där händer som sagt bara på film.  Man får vara glad och tacksam att när det händer den ene nåt och som gör att den inte är vid full vigör så finns den andre vid dens sida och stöttar och hjälper så gott det går.

När katastrofen slår till


Egentligen finns det inga ord som på nåt sätt kan uttrycka, eller som kan räcka till vad man som människa känner inom sig när det som man aldrig någonsin kunde föreställa sig skulle hända just mig har hänt och som har slagit till med full kraft. Och där döden är det enda som tycks stå som enväldig och fruktad härskare, så har man som människa inte mycket att sätta emot den dagen döden våldgästar ens hem.

Jag minns en släkting till mig som för många år sen miste sin fru genom cancer, men som efter några år fattade nytt mod och senare gifte om sig, varpå det tragiska inträffade att även den kvinna avled genom en sjukdom. Detta blev då för mycket för min släkting som sen gick och tog livet av sig. Han orkade inte mer, och vem kunde klandra han för det?

Jag har många gånger ställt mig frågan. Var finns då Gud i allt det här när såna tragiska händelser händer? Faktum är att, jag vet inte, jag har inte svaret på de frågorna.

Så när jag idag läser om en man som vars fru har drabbats av en så allvarlig stroke, och att det enda sätt hon kan klara av att kommunicera med sin omvärld är genom blinka med ögonen. Så hur mycket jag än försöker mig på att tänka ut att, varför just hon? Kristen kvinna och allt. Precis som att det skulle vara nån slags garanti att vi vore fria från att sånt här drabbade oss enbart för att vi var troende?

Ser vi slutet på Sveriges historia närma sig?


anthropocene

gustav_vasa
Jag upprepar vad jag tidigare skrivit om hur de politiska partierna i Sverige gradvis förvandlats från folkrörelser till exklusiva yrkesföreningar för en politisk yrkesklass. Denna klass består av karriärister som i stort sett saknar yrkeserfarenhet och någon betydande bildning. Journalisten Anders Isacsson döpte dem en gång mycket riktigt till den politiska adeln, som likt den gamla adeln skaffade sig toppositioner i samhället utan andra meriter än sin klasstillhörighet.
Förr sköttes statens åtaganden av en kvalificerad och bildad kader av välavlönade statstjänstemän som arbetade under tjänstemannaansvar. Adeln såg i dessa välavlönade topptjänster en chans att öka sina inkomster, så de avskaffade tjänstemannaansvaret och tog själva de välavlönade jobben. Där har ni en av förklaringarna till den allt sämre fungerande myndighetsutövningen i dagens samhälle.

De politiska adelsmännen har numer starkare gemensamma intressen över partigränserna att bevaka, än de intressen som är folkets. I den här miljön gäller det att minimera riskerna som skulle…

View original post 661 fler ord

Dagens bästa från Twitter


Teater är teater Film är film Revy är revy …Ifall någon inte förstår detta menar jag.

Själv skrev jag följande, just på Twitter för en stund sen.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en av Sanna Nielsens största beundrare. Men nu är jag det. Sverige mår inte bra.

Musiken blev mitt liv


Nä, nu tror jag det är dags att sätta på tonerna av glad musik. Dom där tonerna av Ave Maria och andra sånger som passar bra in så här i adventstider uppfyller naturligtvis sitt mål och syfte. Men ack så tungsinta många av de där sångerna är. Det är ju inte direkt så att man känner sig glad åt att lyssna till det, blir inte ett dugg upplyft av att lyssna till det där, sen att  det finns ett klart och tydligt budskap i de flesta av de där sångerna råder det ingen som helst tvekan om att det gör.

Men nu ska jag sätta på lite mer gladare tongångar, har en del samlingsplattor att välja mellan, så utbud finns det så det räcker till att lyssna på en stund.

Mannen som inte ens USA rådde på


Läste på Twitter för en liten stund sen att den gamle, 90 år han han fylla innan, innan han nu gick bort, Fidel Castro. Så allt vad som finns att säga om  denne man, vars maktposition inte ens självaste USA förmådde att rubba på är redan sagt och det med råge. Man kan dock fundera över vad Lars Ohly menade när han skrev att han såg Castro som en stor inspirationskälla. Till vad i så fall undrar man?

Ett starkt och bestående minne för mitt vidkommande var annars när Björn Afzelius, detta efter att han hade besökt Kuba omvärderade sina tankar och kring allt vad som pågick på den ön. Han var måttligt imponerad om man säger så.

Läs gärna mer här.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/hyllningar-och-fordomanden-av-castro-efter-hans-dod/

Men ännu bättre skriver Expressen. Jag citerar.

I stället för en demokratisk utopi blev Kuba en kommunistisk enpartistat. Företag beslagtogs och förstatligades. Skolor förvandlades till lärcenter för kommunistisk propaganda. Det inrättades arbetsläger dit HBTQ-personer skickades för att ”omvändas”. Fem år efter maktövertagandet hade Kubas fängelser fyllts med 15 000 politiska fångar. De som bara fängslades hade tur, andra avrättades.

http://www.expressen.se/ledare/kubakramarna-borde-minnas-castros-offer/